Just a dream
en kväll där jag känner att allt kan hända, jag akn lägga mig i soffan och känna att jag är lycklig själv.
Eller ligga och tänka på det. när man tror att man är lyckligast i världens när man är tillsammans med en annan.
Men nu är det så att det är singellivet jag lever, då man träffar killar och väntar att man ska känna just "det"
Som jag redan skrivit har jag träffat en kille i några månader, jag ska inte säga att det va just bara han. Eller jo, jag tyckte om honom jätte mycket. Men någonstans visste jag att jag skulle vara singel.
Han va en kille som jag verkligen trodde skulle passa mig, han va rolig och snäll. Vi hade alltid så kul tillsammans vad vi än gjorde. Jag va arg en gång på honom, ska tilläggas att det va på fyllan då han trodde att jag ville "ragga" på en kille men att jag inte kunde för att han va där. Tyvärr hade han jätte fel när det va en kompis som jag känt sen jag va två år. Bad luck! Då sa jag när jag åkte hem i taxin till min kompis "aldrig mer"
Men dagen efter när jag hade förklarat mig för honom och han fattade att det inte va så, så gick det vidare som vanligt. När man tänker efter:
Någon, nu jag. Träffar en kille som jag är långt ifrån att bli tillsammans med behöver förklara att jag har killkompisar som jag tycker om för att dom har varit med i nästan hela mitt liv. Att jag inte raggar på dom när jag ger dom en kram på krogen, skrattar och har jävligt kul på en kort stund.
Är det inte sjukt att det ska vara så? Han kunde ha gått fram och sagt hej och presenterat sig så hade allting varit vitt! ist för att bli jävligt arg och dra så jag tror att jag har träffat en kille som är 16. Dessutom skämmas för kompisarna för att han tror att jag raggar på dom. Idioti. (förlåt)
vi hade pratat mycket om att jag inte kunde ha ett förhållande, han accepterade det och sa "jag väntar tills du är redo" jag hade aldrig hört någon säga det förut.
allt blev som en vardag, vi träffades nästan dagligen varannan vecka sen va det en vecka vi inte sågs något. Gilla läget! Hans vänner träffade jag ganska mycket och dom är helsköna! vilka killar, vilka lirare!! Men sen kom den veckan då vi inte skulle träffas. Jag tror helt ärligt att det rann ut i sanden det vi "hade varit med om" vi pratade inte (vi pratar inte) jag känner nog att det va lika bra.
Jag hade sårat honom, det kan jag säga ärligt. Jag är inte redo för att vänta på ett förhållande.. Jag måste få vara själv på kvällarna, hitta mig själv efter allt, jag har världens bästa vänner, jag har en familj jag älsakr mest av allt! Jag har inget att klaga på.
Men som i allt finns det alltid ett stort MEN.
Lika fort som sanden rann ut kom det en ny öken.
En som jag känner pirr i magen för. Sjukaste är att jag vet verkligen itne vad jag ser hos honom, han är inte direkt snygg.. (som jag sa när sanden hade runnit ut till Elina "Jag ska fan hitta en snygging") men han har nog något som jag drar mig för. det sukaste är att vi nästan aldrig hörs, nästan aldrig ses. Men när vi väl gör det njuter jag av varje sekund som går. Det jobbigaste är att jag tror nästan till 100% att vi aldrig skulle kunna bli tillsammans. Tyvärr, skulle nog vara en kalaskille men nej jag vet inte. Sist när vi pratade "vi kanske kan träffas nästa fredag" Men vi får se vart livet tar mig. I ärlighetens namn vill den nog att jag ska vara singel i över ett år!
Jag saknar honom just nu.
Eller ligga och tänka på det. när man tror att man är lyckligast i världens när man är tillsammans med en annan.
Men nu är det så att det är singellivet jag lever, då man träffar killar och väntar att man ska känna just "det"
Som jag redan skrivit har jag träffat en kille i några månader, jag ska inte säga att det va just bara han. Eller jo, jag tyckte om honom jätte mycket. Men någonstans visste jag att jag skulle vara singel.
Han va en kille som jag verkligen trodde skulle passa mig, han va rolig och snäll. Vi hade alltid så kul tillsammans vad vi än gjorde. Jag va arg en gång på honom, ska tilläggas att det va på fyllan då han trodde att jag ville "ragga" på en kille men att jag inte kunde för att han va där. Tyvärr hade han jätte fel när det va en kompis som jag känt sen jag va två år. Bad luck! Då sa jag när jag åkte hem i taxin till min kompis "aldrig mer"
Men dagen efter när jag hade förklarat mig för honom och han fattade att det inte va så, så gick det vidare som vanligt. När man tänker efter:
Någon, nu jag. Träffar en kille som jag är långt ifrån att bli tillsammans med behöver förklara att jag har killkompisar som jag tycker om för att dom har varit med i nästan hela mitt liv. Att jag inte raggar på dom när jag ger dom en kram på krogen, skrattar och har jävligt kul på en kort stund.
Är det inte sjukt att det ska vara så? Han kunde ha gått fram och sagt hej och presenterat sig så hade allting varit vitt! ist för att bli jävligt arg och dra så jag tror att jag har träffat en kille som är 16. Dessutom skämmas för kompisarna för att han tror att jag raggar på dom. Idioti. (förlåt)
vi hade pratat mycket om att jag inte kunde ha ett förhållande, han accepterade det och sa "jag väntar tills du är redo" jag hade aldrig hört någon säga det förut.
allt blev som en vardag, vi träffades nästan dagligen varannan vecka sen va det en vecka vi inte sågs något. Gilla läget! Hans vänner träffade jag ganska mycket och dom är helsköna! vilka killar, vilka lirare!! Men sen kom den veckan då vi inte skulle träffas. Jag tror helt ärligt att det rann ut i sanden det vi "hade varit med om" vi pratade inte (vi pratar inte) jag känner nog att det va lika bra.
Jag hade sårat honom, det kan jag säga ärligt. Jag är inte redo för att vänta på ett förhållande.. Jag måste få vara själv på kvällarna, hitta mig själv efter allt, jag har världens bästa vänner, jag har en familj jag älsakr mest av allt! Jag har inget att klaga på.
Men som i allt finns det alltid ett stort MEN.
Lika fort som sanden rann ut kom det en ny öken.
En som jag känner pirr i magen för. Sjukaste är att jag vet verkligen itne vad jag ser hos honom, han är inte direkt snygg.. (som jag sa när sanden hade runnit ut till Elina "Jag ska fan hitta en snygging") men han har nog något som jag drar mig för. det sukaste är att vi nästan aldrig hörs, nästan aldrig ses. Men när vi väl gör det njuter jag av varje sekund som går. Det jobbigaste är att jag tror nästan till 100% att vi aldrig skulle kunna bli tillsammans. Tyvärr, skulle nog vara en kalaskille men nej jag vet inte. Sist när vi pratade "vi kanske kan träffas nästa fredag" Men vi får se vart livet tar mig. I ärlighetens namn vill den nog att jag ska vara singel i över ett år!
Jag saknar honom just nu.
Kommentarer
Trackback
