Linda - den som lever får se

jag ligger just nu i soffan och lyssnar på låtar som man ska ha en kväll när man ligger i soffan och myser riktigt mycket med sin kille. När men känner sig älskad och att man älskar och vill aldrig släppa honom.


Jag ska vara helt ärlig, jag saknar den korta tiden jag bodde ihop med W.
Även fast vi inte träffades jätte mycket så varje gång man träffade honom kännde man hur mycket man älskade honom. Vi behövde aldrig säga så mycket, man kunde bara skratta åt ingenting.
När vi precis gjort slut tänkte jag, " Han va utomlands i två månader, varför väntade jag?"
Jo, för jag älskade honom så mycket att jag ville vara med honom.
Innan han åkte, den natten när vi skulle gå upp klockan två. Jag vet inte hur mycket mina tankar snurrade, jag kramade en kille som jag älskade och jag skull inte träffa honom på två hela månader. När vi åkte upp, jag, Elina, Tobbe, Erik och William. Tänkte jag bara, "fan jag vill inte de här". Men jag visste att jag skulle klara mig, jag visste att jag skulle finnas där för honom när han kom hem.

Vi släppte av dom, sa hejdå och jag började böla som en treåring. men i ärlighetensnamn gick det över fortre än vad jag trodde. vi hann skicka flera sms innan han satte sig på flyget. Jag åkte och köpte ett par skor! Det va inte förbjudet, jag va ledsen och kännde redan saknaden av honom.
Jag jobbade sen sov jag hemma hos elina, i hennes soffa. vaknade på natten att dom hade kommit fram. Jag grät mig till sömns då.

Dagen efter ringde han, jag blev så glad! Sen kom den kvällen (några dagr efter), jag låg i sängen hemma hos mamma och pappa. det ringde klockan fem på morgonen. Random nummer, det va han. Men en full han, han ville att jag skulle hämta honom i miami. jag skrattade mig till sömns då.

Veckorna gick fort, eftersom jag och Lisa skulle åka utomlands i två veckor medans han va borta så va det "bara" sex veckor själv utan honom här hemma. Det gick nästan 1 1/2 vecka när vi inte hördes något. men jag visste att han hade det bra, dom ringer om det händer något.

Dagen kom när jag åkte till turkiet, två veckor med Lisa. Det kan faktiskt inte bli bättre. Det är en sån tjej som jag helt ärligt första gången jag såg henne, skrattade och tänkte "vilken tönt" som tur va tänkte hon samma sak som mig. Men väl när vi hade börjat skolan blev vi tajta. Riktigt tajta, en tjej som man kan säga allting till. Man behöver inte säga en hel mening utan hon avslutar den åt mig. Under alla dom här fem åren (snart) jag har kännt henne har vi gjort mycket, varit utomlands tillsammans i sammanlagt tre veckor, sälen en gång och vi åker till på torsdag igen. Om det är något vet man att hon finns där, och jag finns där för henne.

Som två veckorna gick för fort, jag ville inte hem samtidigt som jag ville det!
Jag kom hem på lördagen, va på sommarfest. sen va det bara söndagen kvar, va hemma hos hans pappa. Berättade saker som William inte sagt till mig. Jag skrattade och ville bara att det skulle bli måndag. Jag jobbade mellan 7-13 sen tog jag den rödafaran och drog mig mot kumla och hämta elina. Jag kunde inte köra för jag va så nervös. vi kom upp, stog utanför arlanda. gick in i terminalen, han ringer och säger att dom är påväg. Då kommer alla fjärilar igen.

Vi satte oss i bilen, det sjukaste va att när vi hade träffats i en timma i bilen va allting som vanligt!
Det känndes inte som att han hade varit borta i två månader. Det va samma männsika, samma underbara William som jag älskade. allt blev en vardag snabbt, vi hittade en lägenhet som vi flyttade till två månader efter han kommit hem. 

Att känna sig så älskad, utan att behöva vara orolig när de man älskar är på helt andra sidan jordklotet är ganska sjukt. vi pratade i telefon fyra gånger på åtta veckor.
Jag har kvar allting som vi skickade då. Tänk va kärlekslycklig man va!


Jag är lycklig nu, men på ett helt annat sätt.