Linda - den som lever får se

När jag hade slutat jobbet åkte jag direkt in till stan och käkade labaguette med Emelie.

Sen skulle jag ut och kolla på i i mellringehallen. När jag åker från kristinagatan börjar allt.

Jag kör först till oskarst och fixar lite där inne sen åker jag vidare, när jag åkt förbi sjukhuset vet alla att det är bara o köra rakt fram med vissa kurvor.

Kommer och kör i 50 och åker förbi bil efter bil (eftersom nästan alla vet hur mycket jag hatar söndagsåkare så börjar jag tänka på vilken dag det är) jag kommer i en kurva i 40 och tycker att det går skitfort och jag kör bara om bil efter bil. även fast jag tyckte min 50 va lite snabb så litade jag på pärlan och körde på som vanligt. När jag nästan är framme finns det en rondell där jag kollar till på hastighetsmätaren (då körde jag på trean in i rondellen) då står den på noll. jag gasar till efter och den kommer upp i tio när jag kan köra på femmans växel.

Jag får som panik och slänger upp mobilen (som även är ny) och ringer till pappa. Han mest skrattar för att det är bara jag som inte kan märka att det går snabbare än 50.  Så jag satte mig där inne och började fundera, tänk om herr blå hade varit efter vägen?  hur mycket hade inte dom idiot förklarat  mig om jag sagt att jag körde i 50.

Men när jag åker därifrån åker jag bakom k så märker jag att den funkar igen.

så imorse kvart över sex när jag åkte till jobbet som funkade den som vanligt!

ja, jag säger då det. ibland hat man tur i oturen. (för jag va ju ändå sen till matchen så jag sparade ju lite tid om man ser det så)