Ilska

jag har nog aldrig i hela mitt liv varit så arg som i lördags. punk slut.

första gången jag nästan erkänner det, det är jobbigt. Det va som två som va en.
Jag trodde aldrig något sånt skulle få isär oss. Nu har det gått över fyra månader sen jag pratade med dig sist, men på något sätt har jag inget att säga. Fast ändå så mycket. Varför?
Ingen har frågat, M&P har inte sagt ett ljud om något. konstigt! Det är inte tre minnen vi har tillsammans.
Suttit och läst för mycket vad vi har varit med om, jag vet inte än om jag ska skratta eller gråta om allt vi varit med om.
Men nu är det som det är, troligtvis kommer någon aldrig få veta varför.

Vänner är som minnen, man hoppas dom alltid finns kvar


och du kommer alltid finnas som ett minne

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0